Sven Tumba Johansson var en av Sveriges mest framstående ishockeyspelare genom tiderna, känd för sin skicklighet på isen och sin ledarroll både i klubb- och landslagssammanhang. Under sin karriär bar han stolt tröja nummer 5 eller 17, som blev symboliska för hans prestationer och engagemang inom sporten.
Tumba debuterade i det svenska landslaget som 19-åring och gjorde genast ett avtryck genom att göra fem mål i Sveriges överlägsna seger mot USA med 10-1. Hans stora genombrott kom under de Olympiska vinterspelen i Oslo 1952, där han imponerade stort genom att göra sju mål i turneringen och bidrog till Sveriges framstående insats.
Han inledde sin karriär på 1950-talet med Djurgårdens IF, där han kom att vinna åtta svenska mästerskap mellan 1954 och 1963. Tumba var en centralgestalt för sitt lag och hans nummer 5 hänger nu upphängt i taket på Djurgårdens hemmaarena som en hyllning till hans betydelse för klubben. Han hade också en framträdande roll i det svenska landslaget under flera världsmästerskap, och var en nyckelspelare i Tre Kronors VM-guldår 1953 i Schweiz, 1957 i Moskva, och 1962 i Colorado Springs.
Sven Tumba testade även sina vingar i NHL 1957 när han blev inbjuden att provspela för Boston Bruins.
Under provspelandet deltog Tumba i en träningsmatch mot New York Rangers där han gjorde målet som gav Bruins ett 1-1-resultat. Efter detta erbjöds han ett kontrakt som skulle ha betytt en förhållandevis stor summa pengar för den tiden – 50 000 dollar. Trots detta valde Tumba att tacka nej till erbjudandet.
Det finns två huvudsakliga versioner av varför Tumba inte fortsatte i Boston Bruins. Den ena versionen hävdar att Tumba inte ville acceptera kontraktet eftersom det skulle ha inneburit att han inte längre kunde spela för det svenska landslaget. Vid den tiden var reglerna sådana att en professionell spelare inte kunde delta i internationella tävlingar, och Tumba var fast besluten att fortsätta representera Sverige på den internationella scenen.
Den andra versionen, som Tumba själv framfört, ger en annan förklaring till varför hans tid i Boston inte blev långvarig. Enligt denna version ska Tumba ha stött på motstånd på grund av en practical joke han spelade på Bruins-spelarna. Han observerade att spelarna lämnade sina tandproteser i små koppar i omklädningsrummet innan de gick ut på isen. Tumba, som ville vara en del av den lätta stämningen i omklädningsrummet, bytte ut tandproteserna mot varandras. När spelarna upptäckte detta blev de rasande, och Tumba upplevde att relationen med laget blev iskall efter detta. Enligt Tumba blev han kort därefter informerad av lagets manager att han skulle skickas tillbaka till Sverige.
Oavsett vilken version som är den mest sannolika, är det klart att Sven Tumba Johansson inte fortsatte sin NHL-karriär. Han valde att återvända till Sverige, där han fortsatte att göra stora avtryck både i klubb- och landslagssammanhang. Tumbas korta tid i Boston Bruins förblev en fascinerande episod i hans karriär, och hans beslut att stanna i Sverige bidrog till hans fortsatta framgångar och inflytande inom ishockeyn.
Tumba var en pionjär både på och utanför isen. Han var bland annat den första att använda en hjälm i hockey, den så kallade SPAPS-hjälmen, och han grundade den första ishockeyskolan på TV samt den ungdomsturnering som blev känd som TV-pucken. Hans innovativa anda och engagemang för att utveckla sporten för unga spelare lämnade ett bestående avtryck.
År 1997 blev Sven Tumba invald i Internationella Ishockeyförbundets Hall of Fame, och han bär Stora Grabbars Märke inom ishockey som nummer 36. Hans arv lever vidare genom hans prestationer och hans bidrag till utvecklingen av ishockeyn. Tumba avslutade sin aktiva karriär med Malmö FF i division II 1967–1968, men hans inflytande och betydelse för sporten fortsätter att uppskattas. År 1989 blev han även nominerad som Sveriges bästa ishockeyspelare genom tiderna, ett erkännande av hans enastående karriär och bidrag till sporten.